Chico

Jag är som de flesta vet ensambarn. När jag var en jobbig liten snorunge på 7,5 år ville jag ha syskon som alla andra. Jag fick en hund. Chico.
De flesta hundar jag känner älskar mig, lite för mycket ibland...
Inte Chico.
Går jag in i ett rum - går han ut.
Jag kelar, klappar, promenerar, badar och tar hand om honom. Det är one-way-love i högsta grad.
Nu är han en tjock, autistisk 10-årig gubbe som hatar allt och alla utom min far.

Ikväll när vi skulle bort hade vi glömt att fixa hundvakt, stackars Ebba - min fina vän Ebba - fick ställa upp i sista minuten.
Nu när vi hämtat honom hade han kissat på gardinen, på mattan och skällt som en misskött taliban (förlåt talibaner...)
pinsamt.

Han är totalt ointelligent och jag avskyr min tjocka stackars hund för tillfället. Är det 10-årsgaranti på kenneln?

Nu ska jag vara en god matte och ge honom en kvällsmacka trots att han inte förtjänar en. Stackarn är ju hungrig.
Praktexemplar på en curlingmamma?

Ps. JÄVLIGT stor chokladask för Ebbas del för att kompensera detta. Om du ser detta - förlåt och jag älskar dig mer än vad jag älskar Chico.