Från hjärtat

Jag vill inte.
Jag orkar inte ligga orkeslös i sängen med svullen hals och feber 2 veckor efter förra omgången.
Att vara sjuk såhär ofta bryter ner mig långsamt.
Jag vill inte se hur en månad passerat framför mina ögon utan att jag varken reagerat eller lyft ett finger.
Jag vill veta vad det är för fel på mig som aldrig kan hålla mig frisk i mer än två veckor, aldrig lyckas bli av med viruset i kroppen, träna alla pass under två hela veckor, spela mina matcher eller för den delen hitta ett jobb.
Jag känner mig lika bortglömd som mitt USA-plugg har blivit. Det som egentligen borde vara prio 1.
Jag vill egentligen inte rösta, dels för att jag aldrig bildat mig en egen uppfattning om partierna och dels för att jag inte bryr mig särskilt mycket just nu. Men jag ska rösta, no worries.
Alla mina planer för mitt "lediga år", hur bra det skulle bli. Nu vill jag att det ska vara över och jag vill ha Augusti 2011. Hittar jag ett jobb är det i fel stad, köper jag en lägenhet för det får jag säkert tillslut jobb i en annan stad. Att vara AuPair verkar vara en omöjlighet då de har en 1-årspolicy. Jag vill 3-6 månader.
Plugga utomlands ett par månader?
Resa och upptäcka världen?
Ingenting och allting låter frestande.
Jag är velig som bara den. I förrgår tog det mig 15 minuter att välja sallad på Redfellas, jag stoppade upp kön, bytte ingredienser och höll på. Lik fan blev jag missnöjd och åt en tredjedel.
Jag har aldrig i mitt liv varit velig innan. Svart eller vitt. Jag har aldrig sett anledning i att bli nervös för att nervositet tenderar till att förstöra situationen ännu mer majoriteten av gångerna.
Enda gången min puls höjs är när jag intervall-tränar.
Och det kan jag inte göra för jag är återigen sjuk.